Kontaktannons

Jag fick den klassiska frågan "Vad gör du om tio år?" på intervjuen idag.
Om tio år är jag trettio. När min mamma var trettio hade hon två ungar och var gift.
Svaret på frågan är jag långt ifrån nöjd över. Det enda jag kläckte ur mig var "Då är jag en journalist, och en jävligt bra sådan". Det kanske jag är. Men vad är Sandra om tio år förutom en jävligt bra journalist?
Jag har ingen bra erfarenhet av kärlek. Jag har haft ett riktigt förhållande, då jag gick i åttan. Vi var tillsammans två år. Han var otrogen tre gånger och bodde 22 mil ifrån mig, jag vet inte varför jag kallar det ett "riktigt" förhållande. Kanske för att vi var tillsammans så pass länge. Jag har bara gått på nitlotter hela mitt liv. Till och med TRISS-lotten jag skrapade idag var en nit. Jag vet att jag bara är tjugo. Jag har heeeela mitt liv kvar, men tänk om man fortsätter intala sig själv att det finns massor med tid kvar och vips så är man femtio, just för att man varit så optimistisk om tiden. Jag vill hitta någon. Någon att vakna upp med en hemsk måndagmorgon. Någon att hålla i handen då det åskar. Någon som pysslar om mig när jag är sjuk. Någon som alltid finns där för mig. Någon som tycker om mig, just för att jag är jag. Jag vill inte vänta tio år. Varför ska man behöva vara 30+ för att få vara desperat?
Det sägs ju att det finns någon för alla. Jag har uppenbarligen inte mött honom ännu. Men nu är det dags. Min prins, vart är du?